En svensk i Paris – eller hur man botar hemlängtan med baguette

När man har bott i Paris i tre månader, efter att äntligen ha tagit steget att inte bara prata om resor till Paris, utan faktiskt göra det – börjar man förstå vissa saker. Till exempel att fransmännen inte är oartiga, de har bara en annan uppfattning om vad artighet innebär. Att baguetter är färskvara och måste ätas inom några timmar. Att det går utmärkt att dricka vin till lunch, till middag, och ibland till frukost om man har en dålig dag. Men framför allt börjar man förstå vad man saknar hemifrån.

Jag kom hit för att skriva, för att uppleva något annat, för att testa om livet som frilansande journalist kunde levas någon annanstans än i Stockholm. Första veckan var euforisk. Allt var nytt, allt var spännande, allt doftade annorlunda. Jag gick på caféer, skrev i parker, fotade husfasader som om ingen annan någonsin sett dem. Jag var i Paris, för sjutton. Det var nästan för bra för att vara sant.

Andra veckan kom verkligheten ifatt. Ensamheten. Att sitta på ett café ensam är romantiskt i ungefär två timmar, sen är det bara ensamt. Att äta middag själv på en restaurang är okej om man har en bok, men efter ett tag längtar man efter någon att dela maten med. Jag började sakna svenskt surdegsbröd, svenskt kaffe (det är starkare här, på ett annat sätt), svensk humor som inte kräver översättning.

Tredje veckan upptäckte jag baguettens hemlighet. Det var inte bara bröd, det var sällskap. Varje morgon gick jag till samma boulangerie, köpte samma baguette, fick samma leende från kvinnan bakom disken. Hon lärde sig mitt namn, frågade hur min dag var, kommenterade vädret. Det var inte mycket, men det var något. En liten ritual som fick mig att känna mig sedd.

Fjärde veckan började jag prata med andra expats. Det visade sig finnas en hel svensk koloni i Paris, människor som av olika anledningar hamnat här. Vi träffades på en svensk kyrka i närheten, drack kaffe med kanelbullar (hembakade, av någon som förstod), och pratade om allt vi saknade. Det var som en livlina, en påminnelse om att jag inte var ensam om att känna mig vilsen.

Femte veckan var jag nere i en svacka. Det regnade i en vecka, utan uppehåll, samma gråa himmel som hemma fast utan allt det bekanta. Jag låg i min lilla lägenhet och lyssnade på regnet mot fönstret, åt baguette (den var inte längre ny, den var trist), och funderade på om jag skulle ge upp. Hem, tänkte jag. Jag vill hem.

Sjätte veckan vände det. Jag fick ett jobb, ett litet frilansuppdrag för en fransk tidning. Det var inget märkvärdigt, bara en recension av en utställning, men det innebar att jag måste prata franska på riktigt, med riktiga fransmän, om riktiga saker. Plötsligt fanns det en anledning att gå upp på morgonen, en anledning att anstränga mig, en anledning att stanna.

Sjunde veckan träffade jag henne. På ett café, förstås. Hon satt vid bordet bredvid och läste samma bok som jag hade i väskan. Vi började prata, först om boken, sen om allt annat. Hon var från Lyon, jobbade som lärare, hade bott i Paris i fem år. Hon visste var man hittade de bästa croissanterna, vilka parker som var finast på våren, hur man undvek turistfällorna. Hon visste också hur det kändes att vara ensam i en stor stad.

Åttonde veckan var vi oskiljaktiga. Vi gick på museer, åt middag tillsammans, promenerade längs Seine i kvällsljuset. Paris blev plötsligt en annan stad, inte längre min, utan vår. Jag började förstå varför folk blir kära här. Det är inte stadens fel, det är att den ger en en scen, ett rum, en möjlighet att vara någon annan än den man var hemma.

Nionde veckan fick jag oväntat besök. En gammal vän från Stockholm dök upp, på genomresa, och ville träffas. Vi gick till ett café, pratade om allt som hänt sedan sist, och jag märkte att jag pratade om Paris som om det vore mitt hem. Om baguetterna, om kvinnan i boulangeriet, om den svenska kyrkan, om henne. Jag hade blivit en Parisbo, på något sätt. Mot min vilja, nästan.

Tionde veckan fick jag ett mejl. Ett erbjudande om jobb i Stockholm. Ett riktigt jobb, fast anställning, lön som går att leva på. Jag satt med datorn i knät, i samma lägenhet där jag tillbringat så många ensamma kvällar, och visste inte vad jag skulle känna. Glädje? Sorg? Lättnad?

Elfte veckan bestämde jag mig. Jag skulle stanna. Åtminstone ett år till. Jobbet i Stockholm kunde vänta, Paris kunde inte. Det var inte bara staden, det var livet jag byggt här. Baguetten på morgonen, kvinnan i boulangeriet, svenskarna i kyrkan, henne. Allt det där som sakta växt fram ur ensamheten, som blivit mitt.

Tolfte veckan satt vi på samma café där vi träffats, hon och jag. Solen sken, vinet var kallt, framtiden oviss. ”Vad längtar du mest efter hemifrån?” frågade hon. Jag tänkte efter. ”Surdegsbröd”, sa jag till slut. ”Och att kunna prata med kassörskan på Ica utan att anstränga mig.” Hon skrattade. ”Det går över”, sa hon. ”Eller också gör det inte det. Men då har du mig.”

Och det hade jag. Det har jag fortfarande. Paris är inte mitt hem, inte på riktigt. Men det är inte längre borta. Det är här, med mig, i varje baguette, i varje solnedgång över Seine, i varje morgon när jag vaknar bredvid henne. Hemma är där hjärtat är, brukar man säga. Mitt hjärta är fortfarande lite svenskt, lite franskt, lite vilsat. Men det slår, och det är här.